Om två anställningsintervjuer

Har varit på anställningsintervjuer - två stycken.

När jag skulle på den första fick jag veta att det skulle vara omkring tio personer där förutom jag. Jag hade en och en halv vecka på mig att bli riktigt nervös. Ett par dagar innan hade nervositeten ebbat ut, och jag kände bara lugn. Tills jag satt i bilen på vägen dit. Försökte djupandas medan jag väntade i receptionen. Möttes sedan av sju stycken med rätt så bister uppsyn, som säkert fått i uppdrag att ta reda på vad jag var för en rackare och nu ville göra sitt bästa.

Jag gjorde jättedåligt. Riktigt jättedåligt. All beslutsamhet och alla självklara svar var som bortblåsta. Försökte slita huvudet av mig när jag satt i bilen på parkeringen igen, men det gick inte. Det satt envist kvar.

Och jag kände hur jag nästan inte blivit intervjuad, utan mer bara fått försvara mig, på något konstigt sätt. Men med tanke på att mina svar definitivt var av det vagare slaget så var det kanske i sig inte så konstigt. Resultatet blev ändå att jag ältade detta, gick igenom det igen och igen, det som utspelat sig under de nästan två timmarna jag var där. Jag skäms att säga det, men det tog fem dagar innan jag slutade. Och jag tänkte att nästa gång kommer jag att svara "Jag är fruktansvärt självkritisk!" på frågan om vilken min sämsta egenskap är.  

Det gjorde jag också. För trots att jag lovat mig själv att aldrig gå på en anställningsintervju till i hela mitt liv, så tackade jag ja när jag blev uppringd några dagar senare och bjuden till ännu en. Nu var det inget prat om hur många som skulle vara med och jag fick en känsla av att det ar lite softare. Trevligt. Så jag gick dit, lugn och avspänd. Möttes av sex personer där. Utan bister uppsyn. Och jag möttes av sådan positivitet och glädje att jag kände att det var precis hur lugnt som helst. Mina svar var bra, dom dög, jag försvann inte i osäkerhet och jag dög.

Jag fick inte det jobbet heller, men jag fick revansch. Jag kunde gå från en anställningsintervju och känna mig nöjd med min insats. Men det jag tänkte mest på, på kvällen när jag var ute och sprang, var just den där vänligheten. Fan, vad bra jag blev av att mötas av tillit och vänlighet.

DET är något att tänka på. På riktigt. Hur vi påverkar dem vi möter. Alla dagar. Tänk hur vi kan lyfta fram varandra genom lite vanlig tillit och vänlighet.

12,5 km på 72 minuter

Skitnöjd! Fortsatte vidare när jag sprungit en mil. Kunde inte låta bli.

Alltså, det är klart jag hade kunnat låta bli. En mil påverkar mina ben, helt klart. Men jag var taggad.
Tänkte först bara svänga in på elljusspåret (1,25 km), men vände igen och slängde mig in på 2,5:an. Fort innan jag hann ångra mig.

Tänkte att jag fick väl gå sista biten om det blev nödvändigt. Men det gick bra. Hade kraft nog att öka mot slutet. Medelhastighten på hela banan: 5,51 min/km.

Så skitnöjd!

Dom snällaste barnen är mina!

Jag har de snällaste barnen i världen - helt klart. Lite tjuriga ibland kanske, men det har dom säkert efter mig. Världens snällaste i vilket fall!

Tänk bara idag så fick jag höra allt det här:

• Estrid, jag och Vera skulle in på "pressan" efter jobbet och friska upp oss med glass inför promenaden hem. Gick förbi några som var betydligt yngre än jag och ett par tre år äldre än Estrid. Ena killen slängde iväg en pet-flaska bara sådär. Eftersom jag är lärare i grunden har jag lite svårt ibland för att låta såna där real-life-lärdomssituationer glida mig ur händerna, så när vi köpt våra glassar och flaskan ännu låg kvar en bit bort på marken så kunde jag inte låta bli att kasta tillbaka den till honom med ett ganska glatt: "Du den här är nog din, jag tror du tappade den!"

          Killen satt som en stenstaty, och jag är osäker på tjejernas reaktion men de reste sig och gick.
          Jag hörde ljudet av flaska igen, och jag misstänker att i den åldern är det viktigare att få
          sista ordet än att värna om naturen, och ögonblicket senare svischar han om oss på cykel.

          Här hade ju Estrid kunnat skämts ihjäl, tänker jag, men nej, hon skrattar högt och säger: "Åh
          mamma du är den bästa jag vet; när jag blir stor vill jag bli som dig; du är inte rädd för något
          och du är så himla rolig!"

• Och häromdagen beställde jag en iphone 4s. En vit. Så nöjd. Har varit avundsjuk på Gabbes iphone 4 en lång tid, och nu fick jag tillfälle att bräcka honom med om möjligt ännu bättre skärpa i kameran.. Hur kul det här är förstår man nog bara om man är en lite barnslig morsa till en tonåring som vill ha det bästa av allt. Ja, det tog ju inte många dagar, typ en tror jag, innan han också beställde en och Stefan med. Till vårt försvar, eftersom det här annars låter som galenskap och det ju egentligen också är det, så måste jag säga att det sänker våra månadskostnader. Helt sjukt, jag vet.

         Det som händer är dock att Gabbes och Stefans telefoner kommer först; de har hämtat ut sina
         idag, och min befinner sig i skrivande stund i Stockholm. Så kul blev det!!

         Men så hämtar vi Gabbes telefon, och i bilen sliter han upp kartongen, tar upp telefonen och
         säger på största allvar: "Men kan inte du ta den här istället då, mamma?"

         Då höll jag på att börja gråta. Men eftersom han var så snäll, så var jag snäll och lät bli. Vet
         att han tycker jag är tramsig annars. Och nej, jag tog inte hans telefon; skulle aldrig drömma
         om det.

         Men hur som helst så har jag världens snällaste barn, utan tvekan!

Tråkig men söt

Vera testar gränser. Inte hela tiden, men ofta. Just nu handlar det inte så mycket om vad man får och inte får, utan mer om hur man är mot varandra.

Ikväll ville hon bygga torn med pappan. Pappan på hugget såklart; vad gör man en fredagkväll om inte torn i vardagsrummet? Hör från badrummet hur Vera fräser "Nej, jag ska ha dom. Dom där klossarna är mina, jag ska ha dom!"

Pappan säger ifrån: "Jag bygger inte torn med dig om du ska vara sådär tråkig."

Vera vill ju ha pappan med sig igen, eftersom det ändå var roligare när han var med, så hon försöker igen. Men pappan har bestämt sig. (Det här var inte första utspelet den här kvällen.) "Nej, du är tråkig att leka med när du ska ha alla klossarna själv!"

Och här kommer det: "Ja, jag är tråkig men söt!"

Var kommer sånt ifrån, jag bara undrar! Har inga planer på att låta henne tro att söt slätar över dåligt uppförande. Men det lät ganska roligt..

Återvändsgränd?

Ute och sprang idag, och slog in på en väg jag aldrig sprungit förut. Det gör jag då och då, eftersom det finns rätt mycket småvägar härute och det blir trist att köra samma samma.

Det såg lovande ut; åkrar och raps på ena sidan och björkskog på andra. Fjärilar och fågelsång. Ljuvligt. Som vägen gick var jag helt säker på att jag skulle komma ut någonstans bakom ica här i Roma, eller möjligen bara ut till stora vägen någonstans lite närmre Sjonhem backe.

Kom fram till två dammar. Fågelliv och stängsel. En skylt: "Varning för svag is." Och en återvändsplats. Gränd kan man ju knappast kalla det mitt ute i terrängen.

Och jag kände i bröstet hur jag inte vill vända om. Vill komma framåt. Bli framsläppt.

Vägen tillbaka var lika vacker. Löpte på bra med hög puls och andhämtning i 41 minuter. Inte illa.

Men ändå en återvändsplats.

Pyamasparty, check!

Estrid fyller tio år imorgon. Tio!!

I år ville hon ha ett litet kalas, sa hon. Bara några få kompisar, och de skulle baka sina egna pizzor, mysa i pyamas, äta godis och se på film. Sagt och gjort - hennes önskan är min lag.

Stefan och Vera åkte hem till farmor så att Estrid skulle få vara lite i fred med stortjejerna. Gabbe var hemma, men är väl inte så mån om att sno åt sig uppmärksamheten av Estrids kompisar.

Och när presentöppningen var avklarad och hon som kom lite sent också var på plats så fixade de till sina pizzor. Jag hade förberett och bakat ut degen såklart, dukat fint och förberett skinka, champinjoner, salami, oliver och annat man vill ha på pizza.

De hade roligt. Mycket fniss och skratt, och Estrid stortrivdes.

Sen lite snacks och film. Mys i soffan. Men de hann ut på studsmattan också innan de som blev hämtade blev hämtade.

Nu är det bara morgondagen kvar. Den riktiga födelsedagen. Då firar familjen. Först vi här hemma och sedan släkten när de kommer på eftermiddagen. Sen är hon firad ordentligt, ungen.

Min älskade tioåring!

Ohyggliga läggningsrutiner

Vera har varit sjuk, och hostat. Alltså har hon fått vara hemma från dagis. Jag har varit hemma, sen var hon med farfar en dag och  därefter hemma med Stefan idag eftersom hon var vaken och hostade så illa inatt.

Annars hade vi nog tänkt att hon skulle fått gå idag.

Men de här dagarna när alla rutiner löses upp i ingenting och hon sover lite middag som hon tycker - gärna sent och jättelänge - får orimliga konsekvenser för mamman, dvs mig.

Vi går och lägger oss i vanlig tid. Det är bara det att hon inte riktigt förstår varför. "Men varfer dåa??"

För henne är det ju dags för mellis, på sin höjd.

Och så ligger hon där, vaken och tosar. Och tosar. Och drar, för att få loss sin lilla hand ur det skatbo som mitt hår hunnit bli.

Och jag, jag ligger där med mitt tålamod. Gosigt först, med alla sagor och "jag älskar dig, jättestort, mamma", "Och jag älskar dig också, jättestort!" Och lyckoruset i hjärtat lägger sig efter en liten stund när man känner hur man nöjd och lycklig slappnar av och hur det är dags att somna.

Men det är här det går fel. Hon somnar inte, utan fastnar i det här eviga hårtosandet. Och tålamodet tunnas obevekligen ut. Blir genomskinligt. Upptäcker att käkarna är inte längre avslappnade och det nöjda leendet lika tunnt som tålamodet. Börjar tänka på allt jag borde göra, och allt jag vill göra innan jag går och lägger mig. Och att det kommer jag inte ha en chans att göra om jag skall få de minst 6,5 timmarna man måste sova för att ta hand om sitt immunförsvar.

Illa. Och så somnar hon, och jag känner hur hon slappnar av och hur andhämtningen blir lugnare. Och tålamodet bryr jag mig inte om längre då, utan känner bara all kärlek i hjärtat till henne. Lite dåligt samvete såklart att jag nästan gnisslade tänder, även om jag hoppas och tror att hon inte hann märka det.

Och jag tänker inte sluta ligga hos henne tills hon somnar; så långt är jag inte beredd att gå. Däremot tänker jag införa strikta regler angående sovandet på dagen.

Jag vet att det funkar - det har det gjort förut, och vi skall dit igen! Börjar imorgon!

Gabbe hemma

Läser inlägget jag skrev inatt, och upptäcker att jag nästan helt och hållet undvikit att skriva vad det handlar om - oron.

Tusan, vilken fantasi jag har när det gäller att måla upp otäcka och våldsamma scenarion; livrädd att det skall hända något. Det finns ju så många osäkra människor därute; osäkra, rädda, våldsamma..

Halvtvå fick jag ett sms: är du vaken? Jag tror jag satt ute i bilen innan vi textat färdigt. Hämtade honom vid solbergabadet. Lugn och go, som alltid.

Åh, så gott jag sov sen. Alla på plats - då kan man koppla av.

<3

En tonårsmorsas lott

Gabbe fyller arton om ett halvår. Myndig blir han då. Får ta körkort, rösta, dricka alkohol på krogen, kan flytta hemifrån.. ja, det skulle han ju kunna nu också..

Men nu har han inte flyttat hemifrån; han bor kvar hemma i allra högsta grad, är ute med polarna på valborgsmässoafton. Precis som han ska.

Och jag sitter uppe, och tänker.. att jag kan ju gå och lägga mig, för han har skitkul och kommer hem sen.. eller att jag kanske borde vänta kvar uppe ett tag till.. jag kan ju smsa o kolla att allt är ok innan jag somnar.

Snart artonåringar skall inte behöva få sms från sina morsor mitt i natten...

Eller också är det precis det som de behöver..

My god!

Trevlig valborgskväll annars. Stefans pappa och Britt-Marie, och hans syster Anna var här, och vi grillade och åt jättegott med röror med avocado och fetaost och sånt. Såg majbrasan tvärsöver vägen vid klostervallen. Träffade supergoa dagisungar och Vera sprang runt som en tosing och hade jätteroligt, som om hon inte hostat på hela dagen. Chokladtårta till efterrätt när vi kom in igen.

De sover nu allihop. Precis som de ska.

När jag var nästanarton hade jag flyttat hemifrån för rätt så länge sen. Min mamma hade ingen aning om ifall jag hade kommit hem eller inte. Undrar om hon var orolig..

Övre luftvägsinfektion

Vabbar igen - Vera hostar. Jag har aldrig varit med om en liten unge som hostat så mycket som hon, men tack och lov så lovar läkarna att hon varken har astma eller något annat elakt.

Övre luftvägsinfektion. Virus. Varje gång. Till slut tror man att det är något de bara säger.

Nu har hon varit frisk i över en månad. Hela höstterminen höll hon sig fint. Det var inte förrän vi kom tillbaka till dagis efter nyår där som det började köra ihop sig igen, med hosta på hosta.

Men det är ändå långt bättre än första året på dagis. Fast nu har hon haft krupp två gånger också förstås; det hade hon inte då. Krupp får man också av virus.

Trettio förkylningar skall man ha, sägs det, innan man arbetat upp ett fullgott immunförsvar. Hon måste vara där snart.

Men jag är lite lugnare själv nu; blir inte så rädd. Vet ungefär vad som är att vänta. Hostan kommer plötsligt, som nu när hon varit hur frisk och pigg som helst ändå vaknade igårmorse och hostade som en galning. Lepheton har vi hemma, så det får hon på en gång eftersom det är både luftrörsvidgande och slemlösande, och sen är det bara att låta henne ta dagen i sin egen takt. Framåt eftermiddagen igår var det lugnt, hon har sovit gott hela natten, och så körde det igång imorse igen.

Just nu sover hon, min älskade lilla unge.